Ny vecka, nya tag!
Helgen som varit har gått jättefort. Dom barnfria helgerna brukar göra det. När det bara är jag och sambon hemma. Tyvärr går barnhelgerna ännu fortare och jag längtar ihjäl mig till nu på fredag då alla kommer igen. Söndagsångesten jag får när jag lämnar mina barn i Motala är så jobbiga och jag tycker dom blivit ännu mer jobbiga sen efter sommarlovet. Fast så länge jag ser på barnen att dom inte mår dålig så går allt. Visst har det varit tårar ett par gånger under det här året sen jag flyttade, men konstigt nog inte så många gånger som jag befarade. Vi har väl kommit in i en rutin och vardag i det här med varannan helg nu. Den fredagen jag hämtar dom i Norrköping brukar se ut såhär.
Klockan 14:00 kommer jag till Alice och Lukas skola och hämtar Alice på frita. Sen hem till deras hus och hämta Lukas som cyklat hem. Hämta deras saker och sen köra runt hörnet till Alex skola och knalla in och vänta där på honom tills han slutat 14:30. Sen koppla in hotspot på min mobil så ungarna kan surfa lugnt utan krångel.... hahaha, viktigt det där med surf. Jag brukar alltid ta med mig ipaden till Alice så hon också kan spela eller kolla på tuben under den tiden innan vi är hemma igen. Sen brukar Alex alltid spela upp nya låtar han upptäckt sen vi sist såg. Allt från hårdrock till rap. Jag förundras varje gång han berättar om vad han lärt sig inom musiken och sitt gitarrspelande. Han är skitduktig, rent ut sagt!
Sen tar det knappt 2 timmar hem. Mellis i bilen med en massa prat och berättande av vad dom gjort den sista veckan. Mammahjärtat blir helt igen!
I Lördags firade vi farsdag hemma hos sambons pappa. Det blev mat och sambons lilla syster med sambo kom samt hans storebror med ena dottern. Vi blev där några timmar sen for vi hem och bara slappade i soffan framför tv:n. Tanken att inte kunna fira sin egna pappa far genom skallen varje år vid den här tiden. Men jag kan inget göra åt det. Han har gjort sitt val där och jag får bara foga mig efter det valet hur jobbigt det än är. 6 år i år som jag inte haft någon kontakt med min pappa.
Igår söndag åkte vi in till stan och handlade lite grejer. Självklart var BILTEMA ett av ställena, till sambons glädje.
Det var kul att komma dit även om jag satt hela bilresan med ångest och rädsla i kroppen. Satt och undrade om jag såg bra ut, om jag hade sminkat mig för mkt eller för lite. Om folk skulle glo på mig och om folk glodde på mig vad var det dom skulle tänka om mig då. Så här i efterhand när jag kan se allt objektivt så tycker jag bara dom tankarna är befängda och löjliga. VARFÖR ENS BRY SIG OM VAD ANDRA TÄNKER ANNA!!!Men där och då i bilen på väg in till stan knyter sig magen och alla tankar kommer. Kommer jag få en panikattack inne i någon av affärerna? Kommer dom där väggarna börja krypa mot mig och halsen knytas åt? Börja svettas hejdlöst och känna flyktkänslan komma. Nu tack och lov hände inget av allt detta. Det ända som hände var att jag fick anstränga mig att inte vara rädd och intala mig att allt kommer gå bra och att jag klarar allt det här. Fokusera på att hålla ihop. Till viss del spelade jag glad inför sambon eftersom jag inte vill vara ett dåligt sällskap, men troligtvis såg han mitt skådespel. Jag vill ju innerst inne ha en trevlig stund med sambon på stan med fika och affärer utan att behöva anstränga mig så in i helsike. Fast det är så mina resor ut från hemmet ser ut. Fullt fokus på att hålla ihop!!!
Idag har jag ont i stort sätt hela kroppen pga de spända musklerna jag spände igår på stan. Huvudvärken som alltid hälsar på så fort jag gjort något utanför hemmet. Vet inte ens om sambon vet om att jag har ont efter gårdagen. Jag säger inget om det iaf eftersom om jag sa alla gånger jag har ont i kroppen skulle jag inte få göra annat än att säga sånt.
Sambon jobba kväll denna veckan vilket betyder att vi har morgonen och en bit in på eftermiddagen ihop. Han fixade lite med min bil idag och satt dit nån ljusramp. Jag passade på att rota i kartonger ute i förrådet och fann till min glädje saker som jag inte sett sen jag flyttade. Lite skålar och fotografier. Sen in och städa över köksskåpen. Fy fasen vad flott och damm det alltid lägger sig där. Säg något kök som det inte blir så i. Efter att gjort det klart hade jag så ont i kroppen och huvudet var så slut att jag fick lägga mig en stund. Att lägga sig en stund eller att sitta i soffan måste jag alltid göra efter jag gjort något. Så att enbart kolla lite kartonger (som jag tyckte var kul) och städat i köket blir min kropp och skalle så trött att det finns inget annat o göra. Även om jag hade 1000 tankar på att göra en massa annat. Så som att dammsuga huset, fixa och ordna med saker i hemmet så går inte det för jag orkar inte, min kropp orkar inte, min skalle orkar inte. Så det är bara att vila. Tyvärr vilar inte tankarna för det. Dom maler på om hur dålig jag är som inte pallar med att göra saker i hemmet. Sånt man måste göra för att hålla ett hushåll på fötter. Hur patetiskt är det inte att inte klara av att kolla några kartonger och städa lite på skåpen i köket utan att typ säcka ihop. Veta att jag hade så mkt annat jag velat göra. Velat göra en massa mer här hemma. Men ett litet projekt i taget funkar bara för mig. Imorgon ska jag dammsuga nedervåningen och sen vika tvätten och lägga in de. Sen måste jag börja att baka inför jul, börja planera julen med mat och annat. Börja tänka på hur jag vill att det ska bli julpyntat osv..... HAHAHAHA, ni hör ju hur mkt jobb jag har framför mig. Men allt detta är stressigt för mig. Stressigt på ett sätt som ingen kan förstå om man själv inte suttit fast i den rävsaxen.
Att gå här dagarna i ända och bara vänta på hjälp från sjukvården är olidligt. Att själv inte kunna reda ut dagarna med städ och annat är jättejobbigt och jag känner att det bara blir värre. Att själv inte kunna göra det jag själv vill, JOBBA igen. Kunna få leva som alla andra igen. Inte bara sitta inne i min bubbla och se hur alla andras liv fortsätter på där ute. Veta att jag inte får någon hjälp fören i Februari. Eller behandligen börjar inte där. Utan då är det bara tid för bedömning. Bedömning om vilken typ av behandling jag ska ha. Vilket typ av psykoterapi jag ska ha. Och eftersom det inte finns konkreta riktlinjer för hjälp med utmattningsyndrom här i länet vet inte min vårdgivare vilken hjälp dom ska sätta in på mig. Så det kommer bli bedömning om det också. Sen när jag kan få träffa en läkare för att kolla upp medicinering för min ADD vet inte ens min vårdgivare när det kan ske då dom inte har läkare på den allmänna psykiatrin på Karlskoga lassarett.
Så man får helt enkelt rätta sig in i ledet och snällt vänta. Då ska tilläggas att jag fick mina diagnoser i juli i år. Att vårdgarantin finns i Sverige spelar ingen roll om det inte finns tillräckligt med resurser.
Nu är jag helt paj efter att ha suttit och skrivit i 2 timmar för att få ihop lite text. Jag vill skriva varje dag, men mina dagar är inte så händelserika så det skulle inte finnas så mkt att skriva om. Vill försöka iaf att få ihop 2-3 inlägg i veckan.
Kom på att jag ordnad med detta idag också. Köpte 2 minicypreser igår i stan. Satt lite ljus i ena och som alla vet älskar jag julen. Så den börjar jag sakta välkomna in i huset!
Klockan 14:00 kommer jag till Alice och Lukas skola och hämtar Alice på frita. Sen hem till deras hus och hämta Lukas som cyklat hem. Hämta deras saker och sen köra runt hörnet till Alex skola och knalla in och vänta där på honom tills han slutat 14:30. Sen koppla in hotspot på min mobil så ungarna kan surfa lugnt utan krångel.... hahaha, viktigt det där med surf. Jag brukar alltid ta med mig ipaden till Alice så hon också kan spela eller kolla på tuben under den tiden innan vi är hemma igen. Sen brukar Alex alltid spela upp nya låtar han upptäckt sen vi sist såg. Allt från hårdrock till rap. Jag förundras varje gång han berättar om vad han lärt sig inom musiken och sitt gitarrspelande. Han är skitduktig, rent ut sagt!
Sen tar det knappt 2 timmar hem. Mellis i bilen med en massa prat och berättande av vad dom gjort den sista veckan. Mammahjärtat blir helt igen!
I Lördags firade vi farsdag hemma hos sambons pappa. Det blev mat och sambons lilla syster med sambo kom samt hans storebror med ena dottern. Vi blev där några timmar sen for vi hem och bara slappade i soffan framför tv:n. Tanken att inte kunna fira sin egna pappa far genom skallen varje år vid den här tiden. Men jag kan inget göra åt det. Han har gjort sitt val där och jag får bara foga mig efter det valet hur jobbigt det än är. 6 år i år som jag inte haft någon kontakt med min pappa.
Igår söndag åkte vi in till stan och handlade lite grejer. Självklart var BILTEMA ett av ställena, till sambons glädje.
Det var kul att komma dit även om jag satt hela bilresan med ångest och rädsla i kroppen. Satt och undrade om jag såg bra ut, om jag hade sminkat mig för mkt eller för lite. Om folk skulle glo på mig och om folk glodde på mig vad var det dom skulle tänka om mig då. Så här i efterhand när jag kan se allt objektivt så tycker jag bara dom tankarna är befängda och löjliga. VARFÖR ENS BRY SIG OM VAD ANDRA TÄNKER ANNA!!!Men där och då i bilen på väg in till stan knyter sig magen och alla tankar kommer. Kommer jag få en panikattack inne i någon av affärerna? Kommer dom där väggarna börja krypa mot mig och halsen knytas åt? Börja svettas hejdlöst och känna flyktkänslan komma. Nu tack och lov hände inget av allt detta. Det ända som hände var att jag fick anstränga mig att inte vara rädd och intala mig att allt kommer gå bra och att jag klarar allt det här. Fokusera på att hålla ihop. Till viss del spelade jag glad inför sambon eftersom jag inte vill vara ett dåligt sällskap, men troligtvis såg han mitt skådespel. Jag vill ju innerst inne ha en trevlig stund med sambon på stan med fika och affärer utan att behöva anstränga mig så in i helsike. Fast det är så mina resor ut från hemmet ser ut. Fullt fokus på att hålla ihop!!!
Idag har jag ont i stort sätt hela kroppen pga de spända musklerna jag spände igår på stan. Huvudvärken som alltid hälsar på så fort jag gjort något utanför hemmet. Vet inte ens om sambon vet om att jag har ont efter gårdagen. Jag säger inget om det iaf eftersom om jag sa alla gånger jag har ont i kroppen skulle jag inte få göra annat än att säga sånt.
Sambon jobba kväll denna veckan vilket betyder att vi har morgonen och en bit in på eftermiddagen ihop. Han fixade lite med min bil idag och satt dit nån ljusramp. Jag passade på att rota i kartonger ute i förrådet och fann till min glädje saker som jag inte sett sen jag flyttade. Lite skålar och fotografier. Sen in och städa över köksskåpen. Fy fasen vad flott och damm det alltid lägger sig där. Säg något kök som det inte blir så i. Efter att gjort det klart hade jag så ont i kroppen och huvudet var så slut att jag fick lägga mig en stund. Att lägga sig en stund eller att sitta i soffan måste jag alltid göra efter jag gjort något. Så att enbart kolla lite kartonger (som jag tyckte var kul) och städat i köket blir min kropp och skalle så trött att det finns inget annat o göra. Även om jag hade 1000 tankar på att göra en massa annat. Så som att dammsuga huset, fixa och ordna med saker i hemmet så går inte det för jag orkar inte, min kropp orkar inte, min skalle orkar inte. Så det är bara att vila. Tyvärr vilar inte tankarna för det. Dom maler på om hur dålig jag är som inte pallar med att göra saker i hemmet. Sånt man måste göra för att hålla ett hushåll på fötter. Hur patetiskt är det inte att inte klara av att kolla några kartonger och städa lite på skåpen i köket utan att typ säcka ihop. Veta att jag hade så mkt annat jag velat göra. Velat göra en massa mer här hemma. Men ett litet projekt i taget funkar bara för mig. Imorgon ska jag dammsuga nedervåningen och sen vika tvätten och lägga in de. Sen måste jag börja att baka inför jul, börja planera julen med mat och annat. Börja tänka på hur jag vill att det ska bli julpyntat osv..... HAHAHAHA, ni hör ju hur mkt jobb jag har framför mig. Men allt detta är stressigt för mig. Stressigt på ett sätt som ingen kan förstå om man själv inte suttit fast i den rävsaxen.
Att gå här dagarna i ända och bara vänta på hjälp från sjukvården är olidligt. Att själv inte kunna reda ut dagarna med städ och annat är jättejobbigt och jag känner att det bara blir värre. Att själv inte kunna göra det jag själv vill, JOBBA igen. Kunna få leva som alla andra igen. Inte bara sitta inne i min bubbla och se hur alla andras liv fortsätter på där ute. Veta att jag inte får någon hjälp fören i Februari. Eller behandligen börjar inte där. Utan då är det bara tid för bedömning. Bedömning om vilken typ av behandling jag ska ha. Vilket typ av psykoterapi jag ska ha. Och eftersom det inte finns konkreta riktlinjer för hjälp med utmattningsyndrom här i länet vet inte min vårdgivare vilken hjälp dom ska sätta in på mig. Så det kommer bli bedömning om det också. Sen när jag kan få träffa en läkare för att kolla upp medicinering för min ADD vet inte ens min vårdgivare när det kan ske då dom inte har läkare på den allmänna psykiatrin på Karlskoga lassarett.
Så man får helt enkelt rätta sig in i ledet och snällt vänta. Då ska tilläggas att jag fick mina diagnoser i juli i år. Att vårdgarantin finns i Sverige spelar ingen roll om det inte finns tillräckligt med resurser.
Nu är jag helt paj efter att ha suttit och skrivit i 2 timmar för att få ihop lite text. Jag vill skriva varje dag, men mina dagar är inte så händelserika så det skulle inte finnas så mkt att skriva om. Vill försöka iaf att få ihop 2-3 inlägg i veckan.
Kom på att jag ordnad med detta idag också. Köpte 2 minicypreser igår i stan. Satt lite ljus i ena och som alla vet älskar jag julen. Så den börjar jag sakta välkomna in i huset!
Kommentarer
Skicka en kommentar