Min sjukdoms historia

Ska det behövs ta 7 år att få en diagnos?

Jag drabbades av panikångest i Mars 2011. Sen följde månader och till slut år av att ha panikångest attacker, utvecklad social fobi, katastrof tankar, ständig ångest. Likaså fysiska symtom. Som ihållande huvudvärk som blivit av konstant ångest. Stel nacke och rygg. Min hjärna jobbade mer och mer långsamt. Att jag till idag känner mig som den mest iq-befriade person som går på denna jord. Hjärnan har liksom geggat ihop, går trögt. Yrsel attacker flera gånger i veckan som ibland kan hålla på en hel dag. Fumliga händer som inte ens kan fatta tag i en gaffel i besticklådan. Fumliga händer som inte ens klarar av att hålla i mer än en sak i varje hand utan att tappa det. Av allt detta utvecklas en enorm stress. Att jämt gå omkring och må psykiskt dåligt gör att jag blev helt sönderstressad. Det har kommit till den gräns att jag blivit så stressad så fort jag ska göra något att jag blir helt rabiat. Blir arg, irriterad, ibland stogstokig och ledsen och framför får det mig att känna mig hopplös. En vuxen kvinna som jag som inte ens kan åka med mina barn till typ lek och buslandet och njuta av det. Utan för mig blir det att jag fräser och är allmänt irriterad för jag vet inte hur jag ska varva ner i dessa situationer. Jag drar mig för att åka med mina barn och göra roliga saker som man ska. Ska det vara så?

Mitt minne är ett minne blott :) kan man skriva så? Jo, det kan man för det är så jag har det. Jag minns inte saker. Viktiga saker som det mest basala saker som vardagen har med att göra. Tack gode gud att jag minns hur man duschar och håller sig ren. Allt måste skrivas upp, sättas på timer osv.... ändå glömmer jag lapparna jag skrivit saker på. När påminnelsen i mobilen plingar glömmer jag saken så fort jag stängt av larmet om jag är mitt uppe i något annat. Det här med att hålla flera bollar i luften är bara att glömma för mig. Och om jag lyckas hålla två bollar i luften så är jag så stressad att jag blir irriterad. Exempelvis när jag lagar mat eller bakar. Även om jag följer receptet till punkt och pricka så blir det stressigt. För jag måste hela tiden gå tillbaka till receptet för jag glömmer vad som stog medans jag ex hämtade ut smöret från kylen. När jag samtidigt ska vispa ägg och socker poröst och samtidigt smälta smöret på spisen. Ni hör ju själva hur jävla dumt det låter, men det är min vardag. Minsta lilla blir FÖR MYCKET för mig. Jag älskar att laga mat och baka till min familj, se dom äta och njuta av det jag gjort. Men under tiden jag fixar allt kan jag inte med att barnen kommer och pratar med mig för all min fokus går till bakandet. Hur roligt tror ni det känns för mina barn när deras mamma fräser ifrån när dom bara vill komma och berätta något och hur tror ni jag känner när jag samtidigt är medveten om att jag gör dom ledsna när jag fräser. Det går åt många stunder att prata med mina barn om varför jag var irriterad och varför mamma va stressad. Dom förstår tackolov. Dom vet. Jag lägger mycket tid på att vara med dom när jag inte har andra saker att göra, vardagliga saker. Vi pratar, skrattar, leker och gör allt sånt som man ska i en familj. Skillanden från andra familjer är att jag snabbt blir stressad så fort det blir nåt. Jag tycker själv det inte låter klokt och skulle jag läsa detta om någon annan så skulle jag tro hon var spritt språngande galen. MEEEN!!! det är så jag är. Inte galen, bara väldigt förstörd. Samvetet och det rationella finns alltid där i tanken, men utförandet av allt blir katastrof när jag blir stressad. Det är så svårt att förklara för någon som själv inte varit där och det är väldigt svårt att beskriva varenda liten detalj i allt för att alla ska förstå. Alla bildar sig en egen uppfattning. Vissa kommer säkert tycka jag är galen och kommentera, andra kommer förstå. Och tro mig.... jag har verkligen provat allt med vad självmedicinering heter. 7 år är lång tid att försöka reda ut sitt mående på.

Tänk dig att du vill så mycket, men kommer inte ens utanför dörren. HAHAHA, det är så knäppt. Jag vill så mycket, men sitter oftast i soffan för jag kan inte reda ut var jag ska börja. Nu kommer jag ut tack vare att jag skaffat hund. Det är jätteskönt att gå promenader med honom. I början av dessa 7 år när jag skulle ut och gå kom jag bara ibland till ytterdörren, sen va jag så slut. För processen inne i skallen hade fått mig fysiskt trött. Om jag väl kom ut så kunde jag gå en bit för att sen få så ont i magen att jag höll på att skita på mig. Lyckades tränga mig in i en buske en gång med röven.... tack o lov kom ingen och gick förbi. Med förödmjukelsen skriven i pannan skyndade jag hem igen. Flera gånger gick jag på promenad för att sen stå helt förvirrad och inte veta vart jag är. Vart jag bor, vilket håll jag kom ifrån osv. Stå där och blinka och klia sig i huvudet och chansa att om jag går åt höger kanske jag kommer rätt. I dom flesta fall kom jag hem, men det hände att jag fick ringa hem och bli hämtad. Att stå så själv ute på promenad och inte hitta hem fick mig att känna sån ångest och rädsla att det går inte med ord beskriva det. Så jag slutade gå ut. " Alla andra" sa och berättade hur bra det är att röra på sig för sitt psykiska välbefinnande. Det håller jag med om....absolut! Men troligtvis har dom inte varit i min sits med bajs kletad i röven och rädsla för att inte hitta hem. Att röra på sig är bra, men inte när man var så nedbruten som jag var då. Jag vågade helt enkelt inte gå ut. Att handla gick till en början inte heller och har svårt än idag att handla. Så många gånger jag varit i affären och fått panikångest . Vilket resulterat i att jag inte vågat det heller.... en ond lång fucking jävla cirkel av allt. Prisa Gud för hemkörning av mat!

Sen höra från folk att man aldrig vill göra saker eller slutar bli bjuden till folk för dom tror jag bara struntar i allt för jag är dryg och bla bla bla är ju också något som hänt mig. Och alla roliga och smått frustrerande kommentarer " men du ser ju inte sjuk ut" eller " jaha, har du fått den sjukdomen, det kan man inte tro för du är ju så glad jämt"

Det är fan skrattretande hur folk kan yttra sig ibland. Det är bara sånt man vänjer sig vid. Sånt man skakar av sig till slut när det har gjort ont för många gånger.

Om jag ska försöka berätta vilken hjälp jag har fått av vården är ju också ett kapitel för sig. För det första vill jag säga att "man måste vara frisk för att vara sjuk" Jag har inte alla mina journaler till hands nu och kan inte exakta datum osv, men ska försöka i den mån jag kan.

Första kontakten med vården var den dagen jag fick min första panikångest attack. På akuten får jag inte ens träffa en läkare utan bara en SSk ( sjuksköterska) som gått och pratat med en doktor och berättat om mig. Hon säger att dom skickar mina uppgifter till min Vc (vårdcentral) Fick en tid hos vc veckan där på. Dock så kom jag dit tidigare då jag bröt totalt samman hemma efter några dagar. På Vc träffade jag den läkaren jag skulle komma att ha i ca 5 år. En fantastisk läkare, men som jag nu i efterhand önskade att han släppt mig till vuxenpsyk tidigare. Han ordinerade oxacand (lugnande medicin) och en anti-depp medicin till mig. Vad just den medicinen heter kommer jag inte ihåg. Det kan ha varit Fluxedin...? Jag åt dessa med in-trappning som man ska. Men efter några månader va min panikångest den samma. Börja med nedtrappnig för att sen börja äta en annan. Det här med nedtrappning gör man för att kroppen inte ska få en abstinens, men det får man ändå! Åt den medicinen ytterligare ett tag. Vet som sagt inte hur länge. Fick även en kontakt med en KBT-terapeut. Han va med mig ute i skogen och kbt:a mig. Men jag kände hela tiden att det var så fruktansvärt jobbigt och ångestframkallande. Men jag kämpade på, för såna saker ska vara jobbiga hade jag hört flera säga. Så där höll jag på med KBT....ett steg fram tre tillbaka, ett steg fram och tre tillbaka. Sen måste jag inflika...saker i vården tar TID. Det är alltid lång väntetid på allt. När den andra ant-depp medicinen heller inte hjälpte satt min läkare in en annan VENLAFAXIN!!!! jössös vilken medicin. Till en början hjälpte den mig massor. Hade nog inte överlevt utan den. Den höjdes upp så pass mycket i dos att jag blev helt avstängd. Det kan ju låta som det inte är någon bra ide, men det var det. För mig...just då. Det var för att min hjärna skulle hinna med att få ihop Serotonin (är en kroppsegen biogen monoamin som verkar i nervsystemet) Det va skönt att vara i den bubblan. Hjärnan liksom bara funkade...jag funkade. Nackdelen av den var att jag kände inte ett skit. Jag kände inget när mina barn kramade mig...jo fysiskt kände jag, men inte känslomässigt. Höra när dom sa " jag älskar dig, mamma" va som att de lika gärna kunde sagt att solen lyser ute. Kände nada, inget!!! Mitt leende nådde heller aldrig ögonen. Jag skrattade på rätt ställen och pratade om saker som innan kunde beröra mig till tårar utan att känna nåt. Jag till o med letade fram youtube klipp på så hemska saker som ja visste skulle få mig att må dåligt och gråta över. Inte ens att se människor hoppa från hus och ta livet av sig berörde mig. Förlossningar som jag alltid gråtit floder av att se för det är så vackert satt jag bara blankt och glodde på.... inte en min! Alltså det låter ju helt sjukt, men så var det, sån var jag! Minns att en vän sa som känner mig väl att "man ser att du inte har samma glimt i ögonen längre, Anna." Just då var det som ....jaha!!

Men jag åt denna medicin fram till Mars i år alltså 2018. Fast inte den höga dosen. Utan trappat mer den rätt rejält så jag kunde börja känna igen. Och det är ju bara en historia för sig. Tiden har sen bara rullat på... jag blev aldrig bra. Blev bara mer sjukskriven och hade hela tiden känlan i kroppen att ingen vet vad det är för fel på mig. 2014 ville jag börja arbetesträna. Det var på mitt bevåg. Jag fick dom på Fk (försäkringskassan) att ordna möte med arbetsförmedlingen. VI hade väl ett par möten om vad jag vill göra och hur vi ska gå tillväga. Jag träffade tillsammans med Fk och AF någon annan typ nån som skulle hjälpa långtidssjukskrivna att komma tillbaka till arbetslivet. När jag träffat dessa ytterligare några gånger får jag ett rejält slag i ansiktet. Både Fk och AF säger att jag inte är tillräckligt frisk för att börja arbetsträna!!!! Jag har för mycket med mig själv än och behöver mer behandling. SMACK!!!!! Ja, vad ska man säga då när 2 av de myndigheter man alltid hört så mkt om säger så. Så det var bara för mig att förklara detta för min läkare och bli mer sjukskriven. Sen vill jag tillägga att början 2014 var jag nyseparerad och ensamstående med 3 barn. Återigen vill jag säga att ingen av den hjälp med kbt och kurator hjälpte mig. Dom kunde liksom inte sätta fingret på vad de va med mig förutom panikångest, socialfobi, katastroftankar osv... Sen 2016 va det dags igen med arbetsträning. Yippppie!!!! Äntligen skulle jag få börja jobba och med något jag älska...på sjukhuset. Jag är utbildad undersköterska så att jobba med människor är en självklarhet för mig. Jag fick plats på ortopeden. Där jag var 2 timmar varje dag till en början för att successivt höja timmarna med tiden. Men jag pallade inte. Efter 2 timmar där ( kl 8:00-10:00) var jag sen däckad från att jag kom hem tills jag skulle dit nästa morgon. Enorm huvudvärk, ont i hela kroppen osv... Den vecka jag hade mina barn var värst för då kunde jag inte bara lägga mig och självdö till morgonen därpå. Utan fick pina mig igenom eftermiddagen med allt var det innebär med 3 barn. Fick ist börja arbetesträna varannan vecka då jag inte hade min barn ist. Det gick lite bättre, men jag var långt ifrån bra. Jag mådde så dåligt och i och med att jag inte orkade skämdes jag som en hund av att vara så dålig. Tänkte på alla som hjälpt mig med att ordna detta. Att inte ens klara av 2 fucking timmar per dag varannan vecka..... Så det slutade med att jag sjukanmälde mig och ljög om att jag var förkyld för att i stället erkänna hur det egentligen var. Men kort och gott så fick jag inte vara kvar där pga av mitt beteende. Jag skäms fortfarande att jag inte sa som det var. Men jag pallade inte med att erkänna att jag inte klarade av arbetsträningen. Skämdes så!

Årsskiftet 2016/17 blev jag flyttad till vuxenpsyk från min vc. Där träffade jag en läkare som började prata om ADHD och samtalsterapi osv.... Jag fick en samtalsterapuet som var en äldre dam ( inget ont om äldre damer nu) men allt jag berättade mötes med häpna blickar och "nääääääääääää", "Vaaa, sa din mamma så" Det var nästan att jag kunde se hur hon tog med sig mina berättelser om min uppväxt till fika rummet och återberättade det för sina kollegor med yviga gester och allmänt skvaller. Kort och gott så va hon (enligt mig) inte speciellt professionell. Enligt mig ska en terapeut inte sitta och bli häpen och nästan sitta med popcornskålen i famnen och smaska popcorn när jag berättade om mitt liv. FYYYY!

2017 bestämde jag mig att flytta. Flytta 2 timmar bort från den stad jag växt upp i och där jag hade mina barn. Ett beslut som egentligen inte är väsentligt i allt detta. Men allt har gått bra och mina barn förstår varför jag gjort det och det är det som är det viktigaste, enligt mig! När jag flyttade fick jag ju även byta landsting. och det är här allt idiotiskt med vården börjar. I juni 2017 fick jag min nya adress. Min absolut första kontakt personligen med vården här var med en psykolog...när vet jag inte eftersom det inte står i mina journaler. Men det måste varit på hösten -17, typ augusti eller september. Grejen att det tog så långt tid var att den remiss som skulle skickats från mitt gamla landsting blev aldrig skickad i Maj -17. Utan det får jag reda på när jag ringer till det nya landstinget på sommaren för att min sjukskrivning höll på att gå ut och ingen ny kallelse hade kommit till mig. När jag talar med mitt nya landsting säger hon bara att jag inte finns med i deras register, vilket får mig att häpna. Att få en sån "motgång" får mig att må extremt dåligt. Mitt mående som redan är i botten plattas till ytterligare så den vet vart den ska ligga. Jag ringer mitt gamla landsting och berättar detta och får inget svar på en gång utan blir kopplad till höger och vänster och får ringa i flera dagar för att få tag i rätt person. Tror det tog över en vecka innan jag fick prata med rätt. MEEEEEEN i augusti då mitt sjukintyg måste förnyas. Nedan utdrag av min journal från 1177.

2017-08-03 09:12 Pat. ringer. Berättar att hon har flyttat, vilket var klart redan vid senaste kontakten med vår mottagning. Specialistläkare xxxxxxxxxxxxxxxx skrev en remiss till Psykiatriska kliniken i Örebro. Denna har dock inte gått iväg fören 170703. Pats. sjukskrivning går ut 170831.

Diagnos

F419-Ångesttillstånd, ospecificerat-Huvuddiagnos

XS011-Information och rådgivning per telefon med företrädare för patienten (i)-Åtgärd.

Okej, men det slutar inte där.

2017-08-08 13:07 Kontaktorsak

Call me.

Aktuellt hälsoproblem

Patientens sjukskrivning går ut 170831. Remiss till Psykiatrin I Örebro för övertagning skrevs 170703, men skickades först 170804. Patienten har fått en åb-tid till 8 sept, men efterfrågar telefontid istället, då hon numera bor i Laxå. Patienten har varit i kontakt med psykiatrin i Örebro, men de kommer inte sjukskriva henne, då de inte fått remiss ännu.

Diagnos

F419-Ångesttillstånd, ospecificerat-Huvuddiagnos

XS012-Information och rådgivning med patient per telefon (i)-Åtgärd

Planering

Ut rådgör med mal xxxxxx. Då remissen inte hade gått iväg som planerat (3/7) och patienten har flyttad till Laxå beslutas att patienten får en telefontid till spec läkare xxxxxxxxxxxxx, som sjukskrev patienten senast, till 170904 kl 15:00. Åb-tid 8 sept avbokas.

Pati meddelas planeringen via sms.

Så...alltså hamnade jag mellan stolarna när min remiss från mitt gamla landsting inte blev skickad....den skulle blivit skickad i maj (det sa min dåvarande dr) men skickades i början av augusti. + att läkaren i gamla landstinget avbokade vårt telefonmöte pga sjukdom.

Hur tror ni jag mådde ??? Behöver jag ens skriva det.?

Detta till följd av att eftersom jag inte fick träffa någon läkare fick jag heller inga pengar från FK. Dom hade ju inte fått något nytt läkarintyg!!!! Så jag fick, i min redan ångest och stressfyllda vardag även slåss med landsting och fk och hit och dit. I September får jag tag i en läkare som kan hjälpa mig lite grann. Här kommer ett uttag från min journal.

2017-10-17 14:02

Kontaktorsak

Telefonkontakt, ställningstagande till sskr och medicinuppföljning.

Stor del av pat tankeverksamhet kretsar kring att remissen inte gått iväg till Örebro psykiatri vilket har försenat hennes övertag till dessa. Fått träffa psykolog i Örebro men ej läkare. Tanken är att dessa ska ta över såväl läkare som samtalsterapeut kontakt. Ska ev upp för utredning ånyo rörande ADHD i Örebro. Pat har ej heller varit sjukskriven sedan 1/9 och har därför inte fått ngr pengar från FK. Detta då hon inte träffat ngn läkare här på Citymott då läkaren för besöket vabbat.

Ser ni datumet!! Min sjukskrivning gick alltså ut den 31/8-2017. Vi fortsätter.... När vi är i November har jag fortfarande inte fått nån etablerad kontakt i vården. Här kommer ett utdrag från min journal. Denna dr hjälpte mig via telefon med sjukskrivning.

2017-11-06 10:45

Kontaktorsak

Telefonsamtal.

Aktuell situation

Patienten ringer med anledning av att hon är nyinflyttad hit från Norrköping och att hon väntar på läkartid, tycker att det har gått lång tid. Hon berättar också att hon är sjukskriven från Norrköping och sjukskrivningen går ut den 22 november. Patienten äter Venlafaxin, säger att hon inte äter någon annan medicin.

Åtgärd

Ärendet läggs till bokningsansvarig.

Så under tiden från maj när jag hade min sista kontakt i mitt gamla landsting har jag inte fått någon hjälp mer än förlängda sjukskrivningar.

16/11-17 träffar jag en läkare som förlänger min sjukskrivning till 23/2-2018. En ny läkare IGEN där jag får sitta och berätta min livshistoria. Haft ångest i dagar innan med tankar om vem det är och om denne kommer sjukskriva mig. Tänker alltid att även om dom hjälper mig så kanske inte fk kommer godkänna intyget. Det är alltid också ett orosmoment!

19/12-2017 träffar jag en kurator i nån timma. Där jag ÅTERIGEN måste berätta min livshistoria. Från att jag föddes typ till att jag kraschade 2011 till hur livet ser ut med ångest och allt annat som jag är så EVINNERLIGT trött på att berätta. Visst jag vet att alla måste få göra en bedömning osv, men att behöva träffa nya personer HELA tiden inom vården är jättejobbigt. Efter träffen med denna kurator hör inte jag något från henne igen. Har än idag inte gjort det, och dagens datum när jag skriver detta är det den 23/8-2018. Det som följer är en jul och ett gott fucking jävla nytt år!!!! Om man bortser från mitt mående så hade jag en fantastisk jul med min familj. Men även om man vill hålla skenet uppe så är det inte roligt när man ligger nästan varje natt när ingen ser i tårar och ångest över att ingen verkar vilja ta i mig inom vården. Att jag själv inte vet vad det är för fel på mig. Att ingen satt en riktig diagnos på mig och aldrig fått rätt hjälp. Att låtsas inför barnen när man egentligen mår piss och bara vill lägga sig i fosterställning och stirra tomt in i väggen... men månaderna går och ingen annan hjälp än att invänta nästa möte med en ny doktor.

2018-02-01 10:30

Osignerat:

Denna anteckning är inte signerad av vårdpersonal, vilket innebär att den kan komma att ändras.

Kontaktorsak

Telefonsamtal.

Aktuell situation

Patienten ringer med anledning av att hon har en sjukskrivning som går ut nu i februari och att hon är mycket stressad över att hon inte fått någon läkartid än. Lugnar patienten med att hon är uppsatt på rätt väntelista och att hon inte är bortglömd gällande utgående sjukskrivning.

Får alltså ringa själv IGEN för att fråga om tid till Dr. Vilket jag sen får....den 23/2 alltså samma dag som min sjukskrivning går ut. Hoppade inte mitt hjärta orytmiskt innan så gjorde den det då efter all väntan på dr. Det konstigaste med denna träff med läkare är att han är 81 ÅR GAMMAL!!!!! Jag höll bokstavligen på att ramla av stolen när han kom och ropade upp mig i väntrummet. Hur jag fick redan på att han var 81 var av den ssk jag träffade efter läkarbesöket.
 Jag följde snällt med den gamla läkaren in till hans kontor. Ni som är av den gamla sorten (som jag) av respekt inte ifrågasätter och höjer rösten till äldre personer. Så funkar jag iaf. Jag slår mig ner på stolen och han börjar sin utfrågning. Förstå mig rätt nu, men äldre har ju lite mer knarrigare röst än yngre vilket kan bli svårt att höra vad dom säger...eller hur!? Men denna läkare bröt på typ polska och norska, samtidigt som hans röst vad gammal. Vilket gjorde mig jätteförvirrad och förbannad och ledsen och förtvivlad. Jag kunde ju liksom inte ställa mig och gå därifrån för då skulle jag ju aldrig få någon hjälp och heller inga pengar. Så jag sätter på min mobil på inspelning. För jag känner att jag har så svårt att förstå honom pga av hans otydliga språk ( är inte rasist mot äldre lr invandrare) men förstå mig rätt. Att ha en sån dålig koncentrations förmåga som jag har + att mitt minne är obefintligt ville jag helt enkelt spela in detta för att senare kunna lyssna på vad som blev sagt. För jag visste att jag var helt och hållet tvungen att superkoncentrera mig på att lyssna på varje ord han sa utan att fatta vad han menar.... Herregud vilken konstig timma det var. Det roliga är ju att när jag senare läser min journal kontra det inspelade mötet så stämmer det inte överens.... vilket jag påpekat senare för en second opinion. Jag litade kort och gott inte på denna gamla läkare som ville att jag skulle avsluta helt med venlafaxin och börja med en ny. Hursomhelst så sjukskrev han mig ytterligare 3 månader. Och det ända som hänt är att jag har fått träffat en arbetsterapeut och första gången i Maj -18. Anledningen att jag inte fått hjälp med att träffa kurator, samtalsterapeut eller annan är för att jag väntade på att få göra en ADHD-utredning. Så kontakten med den kurator jag träffade den 19/12-17 kontaktade aldrig mig utan det fick jag redan på av den arbetsterapeut jag träffa. Jag kommer inte få någon sån kontakt innan adhd utredning är gjord. Den lilla detalj är att kuratorn ej meddelat mig om detta utan det får jag fråga mig fram och arbetsterapeuten läser upp detta för mig när hon under en av våra träffar går in i datorn och kollar status för mig. Så ingen samtalshjälp alltså, utan bara en evig väntan!

I Maj -18 går alltså min sjukskrivning ut igen, så den 17/5-18 får jag komma till Traumagruppen i Örebro för det sjukhus jag egentligen tillhör har inga läkare att bistå med. Så för mig som har social fobi ska alltså in till ett ställe jag aldrig varit på. Alla nya platser för mig är veckor av förberedelser för att ens klara av det. Men sagt och gjort åker jag till Örebro för att åter igen träffa en NY läkare och berätta HELA min historia igen. Eftersom jag ringde in till det sjukhus jag tillhör och berättat om den obehagliga träffen om 81 åriga doktorn står det i min journal om att jag spelat in det samtalet och det har jag inga problem att berätta och förklara varför jag gjort. Det som förbryllade mig vid detta möte med denna nya läkare (underläkare) var att efter allt det som ska sägas sas, ursäktar hon sig och går iväg med orden att hon ska tala med sin överläkare. Fine, det förstår jag. Bolla lite tankar liksom för jag vet ju att min sjukdomsbild är rörig osv. Får vänta ca 20-30 minuter på henne. I följe har hon med sig överläkaren, som drar fram en stol och sätter sig vid oss. Sen får jag en uppläxning i hur dåligt det är av mig att spela in samtal sådär utan att berätta det för vederbörande.....HALLO!!!!! jag blir så paff att detta sker. Jag förklarar varför jag gjort som jag gjorde att jag har dåligt minne och att han talade så dålig svenska. Men enligt överläkaren var jag olaglig och bla bla blablaaaaaaaaaaaaaaaaa. Hon frågade till och med om jag spelade in detta samtal vilket jag inte gjorde eftersom jag förstådd språket inne i rummet och att det då inte fanns någon anledning. I efterhand önskar jag att jag gjorde det eftersom jag fick en sån jävla känga och att jag fick en sån blackout av denna utskällning att allt efteråt är blankt. Minns inte ett skit. Så jag är glad att underläkaren skrev en lapp åt mig med allt med nya tider osv. Så nu fick jag ytterligare 3 månaders sjukskrivning. Till den 31/8-18. Så Alltså denna månad går den ut.

Under sommaren gjorde jag en ADHD-utredning. Det visste jag att jag skulle göra och väntade tacksamt på tid. Det som gjorde allt så bra var att Karlskoga lasarett hade ett samarbete med Capio Örebro där jag kunde få hjälp med utredning redan i sommar ist för att vänta 18 månader. YIPPPPIEEEE!!!!

Så den 26/6-18 träffade jag en psykolog där första gången på Capio Örebro. Vi träffades vid 4 tillfällen, två timmar åt gången med diverse tester och samtal. Fick även träffa en läkare i två timmar för samtal och en kroppslig undersökning. Av dessa tillfällen kom dom fram till vad jag har för "fel" Jag har själv inte fått den dokumentation än, men beställt den. Den diagnos jag fått är ADD, generaliserad ångest, social fobi, katastroftankar och utmattningssyndrom. Allt detta kunde dom få fram genom dessa träffar. Jag är så tacksam att jag fått reda på det här. Visst Social fobi, katastroftankar visste jag ju innan, men att Äntligen få svar. Läkare på Capio undrade varför det tagit 7 år för mig att få hjälp....ja, vad skulle jag svara? Enligt henne har jag varit med om väldigt traumatiska händelser genom min uppväxt och tonår och tiden med exet att det var inte särskilt svårt att förstå varför jag led som jag gjorde och varför allt hänt mig. Jag hade väl äntligen turen att träffa två personer som ville ta i mitt komplicerade fall.

Fast det är ju inte slut där. Nu återstår det att få hjälp med ytterligare behandling. Idag blev jag uppringd av mitt lasarett där jag fick det berättat för mig att jag kommer bli uppringd imorgon 8:30 av en läkare som sitter i Lindesberg! Så jag måste alltså ÅTERIGEN berätta (fast via telefon) hela mitt liv igen. Igår skrev jag ett mejl via 1177 om att min sjukskrivning snart går ut och idag ringde dom och berättade detta. Tillfällighet att dom ringde eller var det för att jag fick påminna dom??? Karlskoga lasarett har inga läkare att bistå till oss med psykisk ohälsa därav läkare i Lindesberg. I maj när jag träffade underläkaren på TraumaGruppen i Örebro sa hon att det är dom jag kommer få hjälp av nästa gång sjukskrivning ska göras. Men eftersom Karlskoga inte fått några tider till dom så får dom sitta och leta andra läkare i länet för att hjälpa patienter med sjukskrivning som i mitt fall drabbar mig. Så ÅTERIGEN drabbas jag av ovisshet och ångest till vad detta samtal ska leda till. Men som telefonisten sa till mig idag när hon ringde " Du slipper i alla fall åka till Lindesberg, va glad för det" Lindesberg ligger förövrigt 10 mil härifrån, så visst är jag glad för det! Men ska det behöva vara såhär. Ingen kontinuitet i något med vården. Alltid olika läkare till höger och vänster. Att jag som sjuk ALLTID måste ligga på och ta reda på när jag ska få ny kallelse till nästa möte osv....

När ni läser allt detta så kommer det kanske ta max 20 minuter. 20 minuter av ert liv som för mig hållit på i 7 år. Jag vet inte vad som måste göras för att vården ska bli bättre, men det jag vet är att jag inte kommer kunna gå till jobbet imorgon som de flesta gör för jag lever med psykisk ohälsa. En sjukdom som fått mig må oerhört dåligt varje minut, varje timma, varje vecka, månad och år. Det ända jag vill är att få HJÄLP med att kunna börja arbeta igen som alla andra gör.
Jag är för guds skull bara 36 år.